Nu är det svårt att uttala sig om dessa stönanden gav uttryck åt intresse eller motsatsen. I alla fall hade klubben besök av en regissör i april 1950.

Den 10 mars 1951 återupprepas samma sak som för 4,5 år sedan, nämligen ett frågeformulär om eventuellt filmintresserade.

Men 1951 tycks ha varit ett händelserikt år. Klubben firade 5 årsjubileum den 11 april och den 24 maj var det åter en stor dag. Då föddes filmsektionen.

Namnen Baumbach, Warring och Örevik figurerar i styrelsen. Att dessa modiga herrar hade stora problem att brottas med kan läsas ett år senare när en manuskripttävling resulterade i noll bidrag.

I dec. 1952 var antalet medlemmar 22 st. och under året hade det bjudits på 3 möten.

Sedan dec. 1951 hade sektionen en Revere-projektor för uthyrning (och denna apparat går ännu).

Under 1953 inköptes en redigeringsapparat och medlemsantalet hade sjunkit till 18 för att under 1954 stiga till 20.

Det senaste året hade sektionen endast varit verksam som uthyrningsbyrå, säger en årsrapport från april 1955.

Våren 1956 kunde Kodachrome fås till 20 % rabatt, och i nov. blev det nyval av styrelse: Funke, Carlström och Baumbach.

Nu kom en idé om en filminspelning på tapeten. Manuskriptförslag med "Utvandrarna", "Invandrarna" och "Nybyggarna" avslogs, och därmed sjönk idén i glömska.

I juni 1958 utökades projektorförrådet med en Eumig P8.

Den 28 april 1959 började en ny optimistisk styrelse blåsa liv i sektionen: Fast, Lundell och Olovsson. Och i maj kom sektionens första Klubbnytt.

Drömmen var att kunna ta rörliga bilder, att göra film. En lyxig dröm, men inte orealistisk, för inom fotoklubben hade det bildats en smalfilmssektion runt en projektor med duk, en redigeringsapparat och en skarvapparat. 1957 gjorde jag och några andra ett gemensamt inköp och jag blev ägare till en 8 mm-kamera med fixfokus av märket Paillard Bolex. Filmen var egentligen 16 mm-film som man filmade på halva bredden, tog ur kameran och vände och filmade på andra halvan. Det var inte så komplicerat som det låter, men det kunde lätt komma ströljus på filmen vid vändningen. Från labbet kom filmen tillbaka kluven och sammanfogad som en enda lång film som varade i drygt tre minuter med 16 bilder per sekund. Filmen kallades oftast dubbelåtta men även standardåtta.

Medlemskapet i filmsektionen kostade 5 kronor extra, och snart tyckte dess medlemmar att det var onödigt med dubbla avgifter, tog med sig apparaterna och bildade LM Ericssons Smalfilmsklubb, alltjämt med 5 kronor i årsavgift.

Efter att ha sett den första filmtävlingen tänkte jag att det såg inte så svårt ut - kanske skulle jag själv kunna delta med en film. När så barnen under sommaren skulle lära sig simma tog jag kameran med och dokumenterade. ”Vi går i filmskola” hette filmen, och jag lämnade in den till nästa tävling. Jag minns än min nervositet, hur jag upptäckte vartenda fel medan filmen visades och var övertygad om att den skulle bli nedsablad. Men juryn tyckte den hade charm och gav den första pris! Känslan var fantastisk.

Efter det blev det ganska många tävlingsfilmer, varav en del placerade sig bra, andra mindre bra, men det var inte längre lika dramatiskt. En film, ”Leva på hoppet”, blev så ordentligt (och rättvist!) sågad av en jury utifrån att jag måste skratta.

Någon gång på 60-talet kom jag med i styrelsen och blev sekreterare. Då ansågs det självklart att klubbtidningen Smalfilmaren var sekreterarens baby, så därmed började min redaktionella verksamhet. Att jag med tiden skulle medverka i flera hundra nummer av tidningen kunde jag inte ana då.

Ordförandefrågan var ofta problematisk. Den från många år för Ericssons räkning utomlands återvände Eric Lundqvist (Lunkan) blev tillfrågad - men det hade han ingen lust med. Däremot åtog han sig några år senare ordförandeskapet i Stockholms Filmamatörer. Han gjorde 16 mm-film redan vid 20-talets slut, han var en erfaren filmare och en person med naturlig auktoritet. Han ställde gärna upp som konsult. Men när jag gjorde ”Ballongen” 1964 och behövde en landskapsbild från ovan och frågade Lunkan, som då var chef för LM-utställningen och därigenom ansvarade för LM-tornet, om jag fick ta en bild däruppifrån blev jag nekad, vilket jag tyckte var en smula ogint. Men jag gick högst upp till 6:e våningen i tornhuset och filmade ner mot marken utan att fråga någon; det funkade också.

Vi var fyra medlemmar som bestämde oss för att göra en film om Stockholm. Den fick formen av ett filmat vykort, där var och en gjorde sin del av stan med en gemensam avslutning. ”Hälsningar från Stockholm” kallade vi filmen, som vi visade upp för Lunkan när vi ansåg oss vara klara. ”Det finns mycket som är bra i det där materialet” sa Lunkan, vilket var en uppmaning att ta till saxen och jobba vidare. Jag minns inte att vi gjorde det, men Lunkan hade säkert rätt.

Någon kände till Charles Tollqvist (Tjarless), som filmat mycket under sitt liv och hade värdefulla kontakter. Han hade också haft extrajobb som biografmaskinist. Även han var medlem i Stockholms Filmamatörer. Hans filmintresse var genuint, det gällde såväl filmandet som tekniken och utrustningen. Musik och teater tyckte han också om. Han hade varit med i operakören, och en gång när han tyckte att underhållningsutbudet i Sveriges radio var dåligt skrev han ett folklustspel som faktiskt blev framfört i radion. 1963 blev han klubbmästare och anvarig för klubbens möten. Han hade mycket film, både köpt och egenproducerad, som han kunde visa på mötena. 1965 valdes han till ordförande. Visserligen var han 70 år och betydligt äldre än vi andra, men han lät sig övertalas, och det var inget dumt val. Charles hade en ytterst respektabel framtoning, som dock inte gav den totala bilden.

I källaren på sin villa i Mälarhöjden hade han inrett en kombinerad inspelningsstudio och biosalong; en del av filmerna var minst sagt delikata. ”Raffiga” var Charles beteckning. Eftersom klubben saknade en egen lokal på den tiden hölls styrelsemötena hemma hos honom. När mötesförhandlingarna var avklarade bjöd hustrun Alva på kaffe med hembakat bröd.

Därefter fortsatte ”herrarna” ner till källarsalongen. Det var aldrig någon som saknades vid dessa möten utan synnerliga skäl (det feminina inslaget i medlemsförteckningen har alltid varit blygsamt, och under den här perioden fanns ingen kvinna i styrelsen).

Charles hade gjort ett manus till en spelfilm, ”Punktering”. Den filmades som ett grupparbete med Lunkan som regissör och Charles som 16 mm-fotograf. Lunkan hade en stor amerikanare, och för tagning av vissa scener placerades Charles med kamera i dess bagageutrymme. Det gjordes två versioner, en i 8 mm och en för Charles i 16 mm. Det blev en riktigt trevlig sommarfilm. Den kvinnliga huvudpersonen var en mycket snygg 17-åring. När filmen skulle premiärvisas på ett klubbmöte - dessa hölls på den tiden i Midsommargårdens stora sal - skulle hon förstås närvara men frågade när hon kom om hennes syster, som väntade utanför också fick komma in. ”Jaaaa” ropade alla killarna och höll masken riktigt bra trots besvikelsen när hon visade sig vara en flicksnärta på 13.

Det är ganska märkligt att Ericsson inte hade en egen samlingssal, så att vi var hänvisade till Midsommargårdens stora sal för medlemsmötena. 1965 flyttade vi till Hägerstensåsens Medborgarhus, där det fanns flera lokaler att välja bland. Anledningen kan ha varit hyreskostnaden. Men 1973 blev Ericssonsalen på TN klar och vi fick möjlighet att disponera den. Det var en elegant, modern föreläsningssal med storbildsprojektor och fåtöljer på golv som sluttade mot ett väl tilltaget podium, varifrån belysning med mera kunde styras. Gratiskaffe från automater inte att förglömma! Det innebar ett lyft för klubben och medlemmar från gästande filmklubbar var imponerade. Det gällde också Rolf Rehndeldt från klubben Duvan, som dock muttrade: Det är många arbetares jobb som bekostat den här!

I mitten av 60-talet ersattes dubbelåttafilmen av superåtta, som hade en 50% större filmyta. Det innebar en bildförbättring, men många hade önskat sig något ännu bättre när man ändå skulle byta format. Det medförde nya kameror och projektorer osv.

En revolutionerande nyhet var magnetremsan som kunde klistras på filmens kant och möjliggöra läppsynkront ljud. Den kunde också läggas på dubbelåttan, men problemfri var inte magnetspårspåläggningen. Bra blev det först när superåttafilmen levererades magnetspårsbelagd av filmtillverkaren. Själv tyckte jag hanteringen av ljudet var så krångligt att mitt flmande mer och mer avtog. Till det bidrog en trasslande motordriven redigeringsapparat.

Några år under 70-talet stod jag för ordförandeskapet i klubben. Till ett av de första mötena frågade jag Charles Tollqvist om han kunde underhålla med några filmer ur sitt cinetek. Jo, det var inget problem. Då hade redan Anderbergs kärleksantologier och biograffilmer som ”Nyfiken gul” breddat fördomsfriheten bland svenskarna. ”Ja, numera ska det ju vara lite raffigare” sa därför Charles och visade en inköpt film med några dansande lättklädda balettflickor. Den följdes av flera, bland annat egna tagningar. Så kom en sekvens av en flicka så lättklädd som det bara går och till på köpet med en text som inte var särskilt salongsfähig.

En äldre medlem hade tagit med sin fru, också hon LM-anställd. Nu reste hon sig demonstrativt, tog sin man i armen och marscherade iväg utan ett ord. De kom aldrig tillbaka. Det kändes pinsamt, ansvaret var mitt, men nog trodde jag Charles hade en gräns för ”raffet” utanför sin egen biosalong.

Charles fortsatte att filma så länge han orkade, till 1985, och kom till klubbens möten tills syn och hörsel var alltför nedsatta för att ge honom någon behållning av det. Han avled i november 1991, 96 år gammal. Lunkan filmade också in i det sista, då med en videokamera som han köpte när han var 85. Hans sista möte i klubben var septembermötet 1996. I december samma år avled han i en ålder av 93 år.

Jag skrev några minnesord om Charles Tollqvist i Filmarens i decembernummer 1991 och om Erik Lundqvist i januari 1997. Där fanns också några ord om Åke Renström, som inte förunnades ett lika långt liv som de båda föregående. Han blev bara 50. Han var klubbens materialförvaltare; väldigt duktig, ambitiös och tekniskt kunnig. Defekt materiel reparerade han i stor utsträckning själv. Klubben var så till den grad hans stora intresse att hans dödsannons innehöll en uppmaning att tänka på Ericssons Film- och Videoklubb. Så kom det in drygt 5000 kronor som användes till inköp av dels en redigeringspanel för Hi8-filmer, något som Åke talat för, dels en vandringspokal för minutfilmsvinnarna, ”Åke Renströms vandringspris”.

Videorevolutionen innebar ett trauma för klubben. Var videoinspelning egentligen film? Skulle vi ägna oss åt video inom filmklubben? Då sa Lunkan: ”Vi smalfilmare måste tänka om!”. Oavsett medium så är det ju film vi gör, alltså måste vi anamma videon. Det var en sorts kompromiss och för att bädda för den så ändrades klubbens namn till ”Ericssons Film- och Videoklubb”. Vilket alltså inte är riktigt konsekvent; ”Ericssons Filmklubb” borde numera vara adekvat.

Videoövergången ställde helt nya krav på klubbens utrustning, vilket innebar stora kostnader. Den ständiga förnyelsen av tekniken medför att kostnadsnivån blir fortsatt hög. Som gammal klubbordförande hyser jag stor beundran för ledningen som lyckats tackla dessa problem och och hela tiden försett medlemmarna med moderna och kvalificerade verktyg för deras hobby. Jag känner också stor tacksamhet mot de trotjänare i klubben som sett till att den levt vidare och utvecklats.

Innan jag slutar måste jag berätta om Alec Atroushi, en nästan otrolig händelse som inträffade 1990. Alec hade funderat på att köpa en videokamera. När han såg att det var rea i en affär på Kungsgatan tog han tunnelbanan in till stan. Det var den 18 augusti. När köpet var klart och han fått veta vilken knapp han skulle trycka på för att filma gick han tillbaka mot T-banan. På Sergels torg såg han två rivaliserande grupper av irakier, Saddamanhängare respektive kurder. Plötsligt utbröt slagsmål. Alec fick upp kameran och filmade i fem minuter. Därefter vände han och styrde stegen mot Sveriges television, som köpte denna hans allra första filmsekvens för 1500 kronor!

Att kunna följa filmklubben under dess 50 år har varit en stor och givande upplevelse.

1) Kom aldrig till sammanträden, träffar etc. 2) Om vädret är dåligt, tänk inte ens på att komma. 3) Om Du kommer, KOM då för sent. 4) Behåll Dina ideer om saker som kan vara till klubbens gagn, såsom Din Egen Hemlighet. 5) Mottag aldrig ett val till någon funktion, ty det är lättare att kritisera än att själv göra något. 6) Gör aldrig mer än nödvändigt. När andra arbetar och ligger i bör Du betrakta deras arbete som klickvälde eller popularitetssträvan. 7) Skaffa aldrig nya medlemmar, det är styrelsens sak att göra det. 8) Ha ögonen öppna för alla småfel, om Du finner några, FÖRSTORA DEM.

forts sid.7

Är klubb...från sid 2

9) Rösta alltid på att något måste göras, men gör aldrig något själv. [?]0) Var med på allt som beslutas vid sammanträdena, men gå efteråt och klandra besluten.

Fast önskemål har jag förstås. Att klubbens medlemmar i större utsträckning ska finna klubbmötena omväxlande och värda att besöka, att de som kommer på mötena ska delta på ett livligare sätt - debattera, diskutera och utbyta synpunkter på filmer, både de som visas på mötena och andra - att alla de LM-are som hemmafilmar ska gå genvägen till bättre familjefilmer via LM Ericssons Smalfilmsklubb, att de unga LM-arna ska upptäcka hur kul man kan ha med en filmkamera och att de kommer till klubben med sina filmer till egen och andras nytta och nöje!

Hur ska vi komma dit hän? Det skulle kanske vara önskvärt med en programförklaring, men nog behövs det ett bra program. Och det måste bygga på Dina idéer också. Släpp loss dom!

[Handskriven signatur]

Gick på ett par filmmöten i Ericssonsalen på TN och fick lite inspiration, samtidigt tänkte jag att den nivån på filmer skall nog inte vara så svårt att uppnå. 1975 har klubben en tävling på temat kvinnan och eftersom jag nu var far till Helene och vi väntade nästa barn så var det ju givet att göra en film på detta tema. Jag följde dessa nio månader och titeln på filmen blev ”Helene får en syster”. Jag filmade hur magen växte på frugan och bilresan till BB. Att filma en förlossning var ju ganska nytt och samtidigt mycket spännande. På hösten var det så dags för tävlingen och Ann-Sofie har då hunnit bli tio månader. Detta var nytt för mig att tävla med film, att jag nu gick och vann i första tävlingen gjorde att jag fick riktigt blodad tand för detta fantastiska media. Köpte snart en ljudkamera av samma märke och fortsatte att producera filmer, både dokumentär och spelfilmer. Gav mig också på musikfilmer, som i dag skulle ha kallats musikvideos.

Att medverka i klubbproduktioner har givit mig en hel del erfarenhet under många år, samt att det har varit kul och lärorikt. Jag minns den första klubbproduktionen som jag var med i - den utspelade sig i en lektionssal och Stickan Tylebo, Rutger Falk och jag var några av eleverna och vi spelade några buspojkar som satt och svarade lite uppkäftigt men med mycket humor. Det var ett bra sätt att komma in i gemenskapen i klubben och det har jag aldrig ångrat.

Under nio år på 80 talet var jag klubbens ordförande vilket var mycket givande.

På nittiotalet fick jag sedan börja jobba med video på företaget, och som det stod i informationsbladet LME-nytt, det är inte alla förunnat att få jobba med sin hobby.

Under dessa år fick jag gå på en hel del kurser bland annat i dramaturgi och intervjuteknik. Kunskap som jag sedan delade med mig i klubben.

När den nu var dags att göra filmen, boken och boxen inför vårt 50 års jubileum, så var det roligt att få vara med vid manusskrivandet och redigeringen till den historiska filmen. En film som vi skall vara mycket nöjda med.

Första riktiga utmaningen var att med denna utrustning klättra i bergen i Korea och föreviga utflykter med Ericssonkollegor. Det var näst intill bergsbestigning på sina håll. På vissa avsnitt var man tvungen att balansera på en bergskam, endast 60 cm bred och stup på några hundra meter på bägge sidor! Jag minns att en glad och något förfriskad korean, blev så glad av att möta oss, just på en sådan kam, att han ställde sig och sjunga för oss. Riktigt kul att ha det på film. Just då tänkte jag inte på att han hade ju faktiskt kunnat falla ner!

Andra stora utmaningen blev att följande år filma ett svenskt jordbruksprojekt i Zimbabwe. Dåvarande president Banana fastnade även han på film vid en jordbruksutställning (Mugabe var då endast premiärminister, men han fängslade ju president Banana och tog därefter och intill helt nyligen båda positionerna). Jo det är sant, karl'n hette faktiskt Banana. Det blev sedan förbud att uttala skämt om detta namn, eftersom presidenten blev ganska trött på alla dåliga skämt om hans namn.

Men tillbaka till den nya period jag nämnde om i inledningen. Fler och fler började ju inse det fina med video, även om det vid den tidpunkten var klart sämre bildkvalitet på filmerna, plus givetvis att utrustningen var dyr. Däremot blev ju istället filmkostnaden nära nog noll! Dessutom kunde mn återanvända banden! Klubben bestämde sig för att inhandla någon form av editeringsutrustning för film på videomediet. Grundig hade kommit ut med en värsting till videobandspelare, som hade en hel del editeringsfunktioner inbyggda. 19 000 kronor vill jag minnas att vi betalade för den. Jag höll som bäst på med att sammanställa en demo-film och utbildningspaket för härligheten, när det blev inbrott i klubblokalen och utrustningen stals.

Men nu var i alla fall videoracet igång, och det stod inte på förrän datorn gjorde sitt intåg och redigeringen blev ett sant nöje. Video blev nu ett erkänt filmmedia, och utvecklingen har ju lett till fantastiska produkter (både hård- och mjukvara) som gör filmandet, ”klippning” och distributionen enkel och billig. Idag är det kuriosa om en amatör filmar med ”gammal” film. Om det ens finns att köpa!

På annan plats i denna skrift, skriver Lasse Ericsson om super8 och magnetband. Själv köpte jag min första filmkamera 1969, och givetvis stumdito. Det blev många 3 minuters rullar med 18 bilder per sekund. Första stumfilmen blev en kortfilm ”Vilda Vattlångsdalen” med en släkting som likt John Wayne slängde sig upp up på hästen och red iväg. Det var bara det att han var så himla rätt för kreatur, så jag fick ha en stuntman att rida under dessa sceners inspelning. Jodå, de fanns även indianer med i denna vilda västern film.

Börn Hasselgren hjälpte mig att lägga på magnetband på en rulle, och jag gjorde min första ljudfilm. Men så kom äntligen film med magnetband ut i handeln, och jag köpte 1980 en nu fin kamera med stereoljud och plats för de stora kassetterna (60 meter = 12 minuter i 18 bilder/s). Jag övergick då till 24 bilder/sekund, vilket betydde cirka 2 min och 30 sekunder per 15 meter rulle. Men oj va' bökigt det var att klippa film! Ljudspåret var nämligen förskjutet 7 bildramar, vilket betydde att man i många fall klippte av ljudet. Nä, då blev det en stor skillnad när man gick över till videoredigering på dator. Men innan datorn gjorde sitt intåg, fick man hålla tillgodo med två VHS bandspelare, och spola och flytta/leta efter ”klipp” på ett 3-4 timmarsband, eller i värsta fall hoppa mellan olika band.

Senare införskaffade jag en Panasonic S-VHS kamera, TV och bandspelare. Denna bandspelare hade inbyggda editeringsfunktioner (ganska sofistikerade för sin tid), vilket gjorde det möjligt att göra skarpare klipp och pålägg/ändring av ljud, allt med endast denna enda bandspelare. Denna utrustning hade jag ända tills jag gick över till DV-band och en panasonic 3CCD kamera.

Jag glömmer aldrig den gången när jag med möda producerat min första videofilm inför KM (det var samma dag som KM skulle gå av stapeln). Filmen var färdig vid lunchtid, och jag gick ut i köket för att hämta förfriskning och tänkte sedan avnjuta detta medan jag betraktade mitt första VHS alster. Det var bara det att min lille son hade hittat fram till bandspelaren, och lyckats trycka på inspelningsknappen... Jodå, det tog så lång tid hämta grejor från köket, att hela filmen spolades över med ”myrornas krig”, det vill säga allt gick förlorat...(vill ni läsa hela historien, skrev jag faktiskt om detta i Filmaren nummer 4/2005).

Nu är datorerna så driftsäkra och de automatiska uppdateringsfunktionerna så bra, att det är minimal risk att förlora ett helt arbete. Men det har hänt för mig och andra klubbmedlemmar i början av ”dataåldern” inom vår filmklubb.

Det blev en kort tid för mig som ordförande, eftersom jag flyttade till Televerket och då inte längre kunde vara kvar i styrelsen. Men jag tilläts stå kvar som extern medlem (jag tror att jag var en av de första!). När jag sedan kom tillbaka 1993 till Ericsson, återgick jag till styrelsen, där jag alltjämt ingår. Filmskapandet har jag kvar som en kär hobby (nu som pensionär), och det ha väl blivit ett 40-tal filmer, av vilka cirka 20 har visats i klubben. Av klubbproduktionerna, har Skansenfilmerna och Glasade Gången filmerna varit de största och kanske mest spännande.

När jag hörde att Ericssons Film- och Videoklubb skulle börja satsa på Video anmälde jag mitt intresse direkt. Jag blev snabbt involverad (som medlem) i att testa och utvärdera nya video-utrustningen som klubben införskaffat och när det var som bäst då kom stölden av vår utrustning!

1991 efter några år som medlem blev jag ordförande efter Olle Englund. Vi gav inte upp drömmen om videoredigering i klubben. Nya pengar äskades och så småningom hade vi ny S-VHS utrustning att testa och utvärdera.

För att göra detta skapade vi en klubbfilm, "Camilla blir medlem", tillsammans med Thomas Edmar. Det var kul och spännande att se vad man kunde åstadkomma med den nya utrustningen samt lära sig hur man skulle använda den. Inte lätt alla gånger och många timmar gick åt att göra filmen... Jag kommer speciellt ihåg en scen vi hade svårt att få till och där vi alla tre fick ett skrattanfall som inte gjorde det lättare... men roligt hade vi! Senare skulle vi med dessa kunskaper ta fram utbildningen för att alla andra skulle kunna ta "Körkort" för att få använda redigeringsutrustningen. Spännande tider!

Under min tid som ordförande hände något annat roligt för klubben och det var flytten till nya lokaler under matsalen på TN.

Detta blev uppmärksammat med stor invigningsfest med 120 deltagare där vår fritids-general Leif Bölke invigde med pompa och ståt den nya lokalen genom att klippa banden och allt detta resulterade i en artikel i "Klubbspegeln".

Tack vara klubbens stora satsning på video utrustning, nya lokaler, redigeringsutbildning, möjlighet att överföra smalfilm till video och mycket annat fick klubben ett stort lyft som också syntes i medlemsantalet.

Eftersom klubben nu satsade för fullt på Video kändes att vår tidning behövde byta namn. En tävlig utlystes on tidningen bytte namn till FiLMaren.

En personlig upplevelse relaterad till klubben är att vi fick förfrågan att dokumentera Ericssons resa till Kolmården. Jag blev utvald och fick följa med utan kostnad en 50 bussars karavan med Ericsson-anställda, familjer och vänner och filmade hela händelsen. Detta resulterade in en redigerad film om denna dag som sedan såldes till de som följde med. Jag tror det blev cirka 50 sålda filmer. Detta var mycket givande och lärorikt för mig och jag tror att deltagarna tyckte det var ett bra slutresultat de fick presenterat.

Det var alltid spännande på våra klubbmöten... Det som var intressant under denna tid var blandningen mellan de olika medietyperna; smalfilm, Super 8, Video 8, VHS, Super VHS etcetera... Detta ställde en del krav på utrustning på mötena och det var inte alltid lätt att utvärdera resultaten/filmerna (tävlingar) då presentationen kunde skiljas åt ganska mycket beroende på media.

På grund av resor och annat fick jag tyvärr lämna ifrån mig ordförandeskapet efter ett år. Tomas Edmar blev min efterträdare.

Även om jag inte är så aktiv i klubben längre så följer jag med stort intresse dess utveckling via vår klubbtidning och det är kul att se att klubben lever vidare och nya filmer skapas, nya tekniker presenteras och testas. Allt detta är möjligt tack vara många eldsjälar som ger mycket av sin fritid för klubben! Stort Tack till er alla som är engagerande år in år ut!!!

Vill avslutningsvis bara tillägga... Lycka till i fortsättningen och stor grattis till alla inblandade i klubbens 50 Års firande!

Med vänliga hälsningar

Jag efterträdde Roland Krawczuk som ordförande 1992. Vi var kollegor och Roland ville locka mig att jobba mer aktivt i klubben! Han hade lagt grunden till bra rutiner i styrelserummet. Det var bara att hoppa in! Och så blev det.

Sen flöt allting på. Smalfilmens tid var inte förbi, det visades super-8 fortfarande på klubbträffarna. Rutger och Lunkan var ju så produktiva! Och en kanonskribent i Lasse Ericsson hade vi, det får man säga! Björn Hasselgren hade alltid bra sponsorprylar (oftast från Björcks foto) med sig till träffarna och prisutdelningen. Videoutrustning anskaffades, och det som gällde i redigeringsrummet framöver blev givetvis baserat på VHS, med sina varianter VHS-C och Super VHS. Även 8mm förekom. DV och DVD var inte uppfunnet än.

Gröna Lund och Skansen avhandlades under Ericssondagar. Det var kallt och man frös. Lite kaffe, och allt blev bra igen.

En dråplig historia var när Stig Tylebo hade låst in sig i redigeringsrummet i Ericssonsalen på TN, efter avslutat klubbkväll. Jag har för mig att han fick klättra ut genom det lilla fönster som projektorljuset passerade på väg till filmduken. En snackis på nästa möte, ska ni veta. En film som rekonstruerade händelsen gjordes dessutom av Sven Brenning.

Det jag minns speciellt från min tid i EFV var också när jag och Roland Krawczuk kom på att vi skulle spela in en film för att locka till oss fler medlemmar. Det var 1991 och Camilla Schmidt, också arbetskamrat, engagerades som programledare och medverkande, med riktigt bra resultat också får jag säga. Själv var jag mest bakom kameran, stod för manus, och lite regi "on the fly". Roland spelade sig själv, som ordförande och tog emot Camilla i det lilla redigeringsrummet, fick henne att skriva på medlemsansökan, få henne att lära sig redigera, förklara alltsammans med kopiering, mixning och textning på ett lättfattligt sätt, och sedan försöka värva så många som möjligt i slutet av filmen.

Vi använde faktiskt all utrustning som visades i filmen. Jag tittade på den häromdagen och smålog lite. Det var ju faktiskt en helt ok film, och som vi skrattade när vi gjorde den! Camillas begynnande filmintresse visas med henne i soffan framför en långfilm ätandes tårta! Inspelningen gick på en eftermiddag, men vartefter tröttheten kom över oss, så ökade omtagningarna, Camillas ögonlock började hasa nedåt, kiderna rödmosiga, och så skratt! -Och omtagning! För att inte tala om redigeringen, som gjordes av Roland och mig (det gjorde vi en annan dag). Då lärde jag mig att det gick många redigeringsminuter per sekund film, det må ni tro!

Jag har haft några passiva år nu, men har försökt hänga med så gott det går, och en dag ska jag lämna in en ny film...

När min film Fritidsmålaren spelades in befann sig ett gäng vänner på plats; alla med sina olika förväntningar på vad som nu skulle hända. Jag hoppas att jag i alla fall någotsånär hade tydliggjort att några finansiella förmåner inte skulle förekomma (det hela var ju tänkt som något roligt ?!?).

När alla tagningar var avklarade började det spännande och tidskrävande arbetet med att redigera scenerna och på något sätt få ihop alla bitar till det färdiga pussel som vi kallar "film".

Ericssons Film- och Videoklubb har så länge jag minns alltid haft avancerad redigeringsutrustning även för de kräsna 'Spielberg'-medlemmarna. Jag kan fortfarande komma ihåg hur jag satt uppe sena kvällar och redigerade en ’Jorden runt resa’ inspelad på VHS/S-VHS och kan nu kunna reflektera över hur mycket enklare det är att använda Pinnacle eller liknande PC-program för att redigera digitala filmer 20 år senare - tekniken har sannerligen gått framåt.

Att inte bara få tillgång till klubbens fantastiska redigeringsrum inklusive all utrustning, utan även att få lära känna hela styrelsen som klubbens ordförande har gett mig fantastiska minnen som jag kommer att ta med mig resten av livet. Jag vill därför ta detta tillfälle i akt och rikta ett uppriktigt tack till samtliga styrelsemedlemmar för alla lärdomar och roliga minnen samt ett alldeles särskilt tack till Tomas Tungel för hans insatser i samband med filmandet av mitt bröllop.

Avslutningsvis vill jag passa på att önska samtliga medlemmar i Ericssons Film- och Videoklubb ett hjärtligt 'Lycka till' med alla Era framtida filmprojekt.

Bästa hälsningar,

Våren 1994 började jag min anställning på Ericsson Telecom AB. Det dröjde inte länge förrän jag upptäckt att mystiska verksamheter pågick i de mörka utrymmena under Gröna Matsalen på Telefonplan. Jag kan tyvärr inte dra mig till minnes den första konfrontationen, men jag tyckte redan från början att verksamheten var spännande och full av möjligheter. Samma sommar parades jag och Olle Englundh ihop för att filma ett bröllop. Det blev ett intressant projekt där jag och Olle fick prova på att filma från olika vinklar och redigera ihop allt med klubbens utrustning. Det blev många timmar på projektet men vi hade enormt roligt och lärde oss mycket i filmning och krånglet med linjär klippning i klubbens dåvarande analoga VHS-redigering.

I augusti 1996 tog jag över ordförandeklubban efter Anders Boström. Straxt därpå körde jag och min kollega Fredrik en vacklig presentation av den nya tekniken "digital videoredigering" i Ericssonsalen (på en 133 Mhz dator). I slutet av 1997 var klubben på gång med sin första utrustning och kursverksamhet i digital videoredigering. Sedan dess har klubben sakta gått över mer och mer till digital videoredigering, vilket varit en spännande utveckling att följa.

Jag har under mina år i klubben och i styrelsen haft förmånen att sitta med i ett gäng med riktiga entusiaster och kämpar. För att bara nämna några är de Lars Eriksson med sina skrivartalanger, Östen Andersson med sin skapar- och utbildarglädje, Björn Hasselgren med sin regisserande hand, Olle Englundh med sin idérikedom, Reine Skatt med sitt klubbmästeri, Jorma Fagerström med sin kämparglöd, Bengt Risinger med utbildningsansvaret, Vivi-Ann Jaktlund med sitt sportsliga engagemang… Jag är djupt imponerad och är starkt övertygad att klubben aldrig varit det trevliga och aktiva sällskap vi är utan er personliga prägel och glöd.

Klubbens stöd från företaget var till en början av min period bra men med fritidsgeneral Leif Bölkes stora insatser fick vi ytterligare stöd från företaget och kunde göra de investeringar som behövdes för att följa utvecklingen. I samband med flytten från TN kom dock tuffare tider och efter Leifs pensionering, införandet av regelverk kring klubbverksamheter och nya förmånspaketeringar har klubben, så som många andra, fått det allt kärvare att planera och investera för framtiden.

Jag hoppas att klubben med dess anda kommer att kunna fortleva trots företagets minskade stöd och trots att jag vid detta skrivande har svårt att blicka framåt och hitta lösningar på de problem som nu står runt knuten.

Jag vill och hoppas att jag ska få vara en del av denna gemenskap för många år till.

Vid pennan

• hur förvarar jag mitt original så att det inte förstörs?
• hur säkerställer jag att det finns maskiner som kan spela originalet?
• till vilket eller vilka media skall jag kopiera originalet för att ha en visningsbar backup?
Den här artikeln behandlar endast den sista frågan - till vilka media skall jag kopiera min film? I dessa dagar är det på modet att kopiera filmera till DVD, men är det så man skall göra? Svaret är ja, men man bör göra det i två steg:

[Bild: Original (super8, dubbel8, (S-)VHS-band, Hi8-band, V8-band) → steg 1 → Digital masterfilm (DV-band, hårddisk, DVD-skiva) → steg 2 → Visningskopia (DVD-skiva)]

STEG 1

Som synes på bilden gör man först en digital masterfilm. Originalet kan vara redigerat eller oredigerat material och kan finnas på olika media enligt bilden ovan. I samband med att man gör masterfilmen har man också möjlighet att redigera om inte detta redan är gjort. Den digitala masterfilmen sparas i s.k. DV-format (Digital Video) vilket håller en hög kvalitet men är utrymmeskrävande (ca 220 Mbyte per minut film). Anledningen till att göra en digital master är att man då får ett bra ‘digitalt original’ som kan ligga till grund för tillverkningen av visningskopior både nu och i framtiden. Detta digitala original skall alltså sparas på ett eller flera media. Ett lämpligt media för den digitala mastern är DV-band. DV-banden finns i två storlekar, mini-DV och standard-DV. Ett mini-DV.band rymmer upp till 60/80 minuter film (SP) medan ett standard-DV-band rymmer upp till 120/ 180 minuter film (SP). Mini-DV-banden är de mest ekonomiska eftersom de används i vanliga digitala videokameror och därför säljs i stora mängder till låga priser (ca 40 kr per band).

Det kan vara lämpligt att spara den digitala mastern på andra media förutom DV-band - t.ex hårddisk och/eller DVD-skiva. DVD-skivan på 4.7 Gbyte rymmer ca 20 minuter film i DV-format. Men utvecklingen inom DVD går snabbt och det finns idag brännbara skivor med dubbla lager som fördubblar kapaciteten. Observera att när du sparar den digitala mastern på en DVD-skiva i DV-format får man en skiva som normalt inte kan spelas i en vanlig DVD-spelare. Den är däremot spelbar i en dator med t.ex Windows mediaplayer. Detsamma gäller förstås om filmen ligger på en hårddisk. Att lagra mastern på DVD eller hårddisk har endast som syfte att få ytterligare en backup, ej en visningskopia.

STEG 2

I detta steg tillverkas visningskopia (en eller flera) av filmen. Man väljer då det medium som är det bästa vid den aktuella tidpunkten och idag är detta en DVD-skiva som kan spelas i vanliga DVD-spelare. Vid ett senare tillfälle kanske det är ett annat medium.

När man bränner en DVD-skiva för spelning i en DVD-spelare lagras filmen i ett format som kallas MPEG2 och som innebär innebär en radikal komprimering jämfört med DV-formatet. Man bestämmer själv komprimeringsgraden, åtminstone i mer avancerade DVD-brännarprogram eller DVD-recorders. Det rör sig om en faktor 3-4. En 4.7 Gbytes DVD-skiva rymmer 80-120 minuter film i MPEG2-format.

Svaret på frågan hur man skall kopiera sina gamla filmer är alltså i dagsläget att man först gör en digital master som sparas på DV-band samt att man därefter gör visningskopia på DVD. Den digitala mastern kan man också spara på ytterligare ett medium.

HUR GÖR MAN PRAKTISKT?

Som medlem i vår klubb har du möjlighet att göra allt detta själv. Tillvägagångsättet är beroende av vilken typ av original du har (videoband eller film), om du vill redigera eller inte och om du kanske vill göra arbetet helt eller delvis hemma. Steg 1: att göra digital master

V8/Hi8 eller (S-)VHS utan redigering

Om man har sina original på videoband (V8, Hi8, VHS eller SVHS) och vill göra en digital master utan redigering så är det mycket enkelt: man kopierar origialbandet till ett DV-band med hjälp av de videomaskiner som finns i klubblokalen. Instruktioner för kopiering finns (se separat artikel). Kopieringen tar lika lång tid som filmen är lång. Om man dessutom vill spara den digitala mastern på en DVD-skiva måste filmen spelas in i DV-format på datorn (kan göras samtidigt som kopieringen och med hjälp av Premiere) varifrån man bränner en backupfil med hjälp av programmet Nero.

Kan man göra detta hemma? Ja, men för detta krävs:

• videobandspelare eller kamera som kan spela originalbanden. Spelaren/kameran skall ha analoga utgångar för ljud och bild (s-video eller kompositvideo)
• DV-kamera med analoga ingångar för ljud och bild.
Om du har en DV-kamera som inte har analoga ingångar utan endast digital ingång (firewire-port) kan du låna klubbens analog-digital-omvandlare med vilken du kan konvertera den analoga signalen till digital. Analog-digitalomvandlare placeras mellan videobandspelaren och DV-kameran. Med ovanstående utrustning kan du göra en digital master på DV-band. Om du dessutom vill göra en backup på DVD måste filmen förstås in i din hemdator som måste ha firewire-ingång och DVD-brännare.

V8/Hi8 eller (S-)VHS med redigering

Om man har sina original på videoband (V8, Hi8, VHS eller SVHS) och vill göra en digital master med samtidig redigering så är arbetet mer omfattande. Man måste ta in originalfilmerna i datorn vilket inkluderar en konvertering till digitalt format. I datorn görs redigeringen varefter masterfilmen matas ut på DV-band. Man kan också lägga den på en DVD-skiva. Allt detta arbete görs i klubblokalen enligt instruktionen för digital redigering med Adobe Premiere.

Om man vill göra jobbet hemma krävs förstås att man har hemdator med redigeringsmöjligheter - t.ex Pinnacle Studio. För att ta in den analoga filmen behöver man en videobandspelare/kamera med analoga utgångar samt en analog-digital-omvandlare. Man kan antingen använda sin DV-kamera, om den har analoga ingångar, eller låna klubbens omvandlare. För att spara den digitala mastern på DV-band används DV-kameran som alltså måste ha digital ingång. Om man dessutom vill spara den digitala mastern på DVD-skiva behövs en DVD-brännare och ett DVD-brännarprgram - t.ex. Nero.

Super8/Dubbel8 med eller utan redigering

Om man vill göra digital master av original på smalfilm (Super8 eller Dubbel8) så innebär det en överföring till DV-band. Detta görs i klubblokalen med hjälp av utrustning och instruktioner för smalfilmsöverföring. Det kan nämnas att utrustningen har uppgraderats bl.a. med ny digital videokamera (se separat artikel). Om man skall göra en samtidig redigering måste materialet först in i datorn. I datorn görs redigeringen varefter masterfilmen matas ut på DV-band. Man kan också lägga den på en DVD-skiva. Allt detta arbete görs i klubblokalen enligt instruktionerna för smalfilmsöverföring och för digital redigering med Adobe Premiere.

Steg 2: att göra visningskopia på DVD

Att göra detta steg i klubblokalen är relativt enkelt speciellt om den digitala mastern finns på hårddisk eller DVD. Man följer då instruktionen för att bränna en DVD med programmet Adobe Encore DVD. Om man har den digitala mastern endast på DV-band blir arbetet annorlunda. Man använder då klubbens nya DVD-recorder som beskrivs i annan artikel.

Har man tillgång till DVD-recorder och DV-kamera hemma kan man förstås också göra DVD-skivan med dessa apparater (DVD-recordern skall ha ‘firewire’- ingång).

Östen

Vi hoppades att vi skulle träffas på riktigt igen senare på hösten och dessutom genomföra våra filmvisningar och tävlingar. Men så här i höststarten märker vi att Corona är kvar och intresset att ses i Kista är svalt! Vi i styrelsen har diskuterat och utvärderat olika alternativ hur vi kan ses – vi har haft tankegångar om drive-in bio (med uppvevade bilrutor!), träff på stor biograf (med 2-meter+ avstånd), träff med duk ute i det gröna (i friska vindpustar) eller träffas digitalt, ”online”. Det mest naturliga valet i detta läge blir att anordna ett digitalt möte, och vi hoppas att alla våra medlemmar känner att detta känns bra och är kul och gemensamt!

VERKTYG FÖR ONLINEMÖTEN

Vi vill att det ska vara lätt för alla medlemmar och andra intresserade att använda TV, mobiltelefon eller dator för att delta i klubbmöte och kunna kunna se och diskutera film tillsammans, i hög kvalitet - precis som vanligt! Helst utan krav att registrera konton eller behöva särskilda program eller avancerad utrustning. Vi har prövat på ett antal verktyg för att visa och titta tillsammans på video – Twitch Streaming, Youtube Streaming, Facebook Live!, Facebook Watch Party, PlexTV, Zoom, Teams, Watch2Gether, React2Gether... Vi vill förstås att bilden ska vara skarp, nästan som på bioduken – minst 720p och stereo, gärna FullHD!

INTERAGERA!

Dessutom vill vi, som alltid, att våra medlemmar ska interagera på mötena vilket gör att vi föreslår ett parallellt konferensverktyg för detta ändamål där vi kan utbyta konversationer i text eller tal, visa bilder, kamerabild och presentationer. Vi har tittat på Facebook Messenger, Microsoft, Teams, Zoom, Twitch chat, Youtube chat.

VAD HAR VI VALT?

Vi tror att vi uppnår bäst kvalitet, bäst kompatibilitet och utan krav på konton med hjälp av Youtube streaming tillsammans med Microsoft Teams. Vi kommer ha en liten teknisk utmaning eftersom videoströmmen, där också konferenciern leder mötet, kommer vara fördröjd 10-20 sekunder. Därför kan det ta lite tid att nå filmmaskinisten.

RÖSTNING PÅ TÄVLINGAR

Vi har också funderat på hur man kan genomföra röstningar, och för närvarande har vi förslag på en spännande mentometer-app som heter Mentimeter. Under kommande möte kommer ni kunna prova på detta alternativ via en enkel länk och kod som vi visar när det är dags!

DAGS ATT SLÅ SIG NER I TV-SOFFAN!

Inför mötet kommer ni få en webb-länk där videoströmmen kommer publiceras och en webblänk till konferensen. Föredrar du att titta på datorn kommer ingen specifik applikation eller konto att behövas, bara en webbläsare, exempelvis Google Chrome. Eller varför inte se mötet och filmerna på TV’n? Om ni är vana att se på Youtube, Netflix eller Play-kanaler på TV’n kan ni det säkert redan. Har ni en smart-TV kan videoströmmen ses via till exempel integrerad Youtube-app i TV’n. Om ni har en IP-TV kanske den kan spela Youtube? Alternativt kan ni casta från mobilen eller datorn till TV’n (med exempelvis Chromecast, AppleTV, Samsung SmartView). Konferensen kan öppnas i mobiltelefon, men då kommer du behöva installera Teams appen (det kommer stå i mobiltelefonen när du ansluter). Inget konto kommer behövas. Förslagsvis kan man lyssna på konferensen ur mobilens högtalare, och lägga ifrån sig mobilen på soffbordet när man ser resten på TV’n.

VILL NI VISA EN MEDLEMSFILM?

Ladda då gärna upp den privat på wetransfer.com och skicka länken till oss på adressen tomas.tungel@gmail.com Vi återkommer inför mötet med konkret information om hur ni kommer kunna ansluta till mötet. Vi ses om några dagar... online!

Tomas