Den 28 april 1959 ”kröp smalfilmssektionen ut ur sitt ide”, som klubbtidningen skrev. Femton filmbitna personer samlades i klubbrum nr 3 i Midsommargården. Sektionen hade funnits inom LM Ericssons fotoklubb men legat i träda i några år. Den kvällen valdes en ny styrelse, och kvällen avslutades med att Walter Olofsson visade en färgfilm med ljud från Huddingefabriken – den första filmen i klubbens filmdatabas. Medlemmarna var då ett trettiotal, till sommaren 45, och redan samma år stod klubben på egna ben.

En familj av familjefilmare

Ordföranden Leif Fast skrev i första numret om vad han ville med klubben. Den skulle inte bara bli ”en uthyrningsbyrå för projektorer”. Medlemmarna skulle kunna visa sina filmer utan att tänka ”Usch, va dålig man är”, och hjälpa varandra genom lättsam och trevlig kritik. Han kallade sig och de andra stolt för familjefilmare: ”vi skall känna oss som en enda stor familj”.

Maj: guldmedalj och dockfilm

Till majmötet kom Ilgars Linde från Stockholms Film Amatörer, känd från tv. Han visade Huset mot gården, som tagit guld på Nordiska smalfilmsmästerskapen 1958. Kvällen bjöd också på en dockfilm med cirka 25 000 enbildstagningar, som tagit tre år att göra, och på klubbens egen svartvita film Den nya hatten med medlemmar som skådespelare.

Från 15 till 70 på ett halvår

Till oktobermötet torsdagen den 15 oktober 1959 kom inte mindre än 70 intresserade smalfilmsvänner till Midsommargårdens stora sal. Kvällen började med en förhandsvisning av klubbens egen film LM-dagen, med Gröna Lund och bilrally på 32 minuter. Filmen var ännu inte färdig, men den visades på en 3 meter bred duk – ovanligt stort för 8 mm.

Kvällens gäst var Bengt Nordsjö, som visade en rad egna filmer: Smuts i förgasaren, Nordsjö-banan om en modelljärnväg som serverar gästerna, parodin Lamberth Walk och rysaren Den gröna masken. När medlemmarna gick hem återstod bara en halvtimme till midnatt.

Världens minsta biograf

I höstnumret skrev Sture Fjordland, en ”icke smalfilmare”, en kåseri om sina filmande vänner. Smalfilmaren lägger enligt honom 98 procent av fritiden på att diskutera utrustning och resten på att filma och visa. Visningarna skedde på ”världens troligen minsta biograf” – under ett bord, eftersom det var enda sättet att få mörkt. Han varnade också för att smalfilmning är smittsamt: själv hade han börjat titta i fotoaffärernas skyltfönster.

En klubb som byggde upp sin egen utrustning

Redan första året hade klubben utrustning som medlemmarna kunde hyra: tre 8 mm-projektorer, redigeringsapparater för 8 och 16 mm, pärldukar, en bandspelare av märket Ericorder och några filmer, bland annat med Chaplin och Helan och Halvan. Böcker om smalfilmning lånades ut gratis. Styrelsen frågade också medlemmarna om de ville ha ett hobbyrum för klippning, textfilmning och ljudupptagning.

Självständig klubb

Hösten 1959 blev smalfilmarna självständiga och inte längre en sektion under Fotoklubben. Årsavgiften var 5 kronor, och medlemmarna uppmanades att värva fler filmintresserade kollegor.

Eldsjälarna

• Leif Fast var klubbens förste ordförande, skrev i tidningen och tipsade om exponering vid textfilmning.
• Bengt Olovsson, kassör och materialförvaltare, skötte medlemsvärvningen och uthyrningen, samlade ihop kurser i smalfilmning och delade med sig av knep för textfilmning.
• Lennart Lundell var klubbens förste sekreterare.
• Walter Olofsson visade den första filmen, från Huddingefabriken, med ljud från en Ericorder-bandspelare.
• Rutger Falk var medlem från starten och förblev det i 57 år. Han blev en av klubbens mest produktiva filmare.

Arvet

Från de 15 personerna i april 1959 har klubben vuxit till en av landets äldsta filmklubbar, med över 1 500 filmer visade på klubbens möten. De tidiga numren av klubbtidningen finns att läsa i FiLMaren-arkivet.